Igår var allt ganska bra, lite som vanligt förutom att jag var enormt yr. Men idag ville jag inte gå upp ur sängen – så jäkla trött. Men sambon fick upp mig för att han ville titta på en episod av The promise tillsammans med mig på morgonen (förmiddagen). Skönt att få i sig lite frukost och ta alla sina piller. Huvudet kändes som så tungt och känsligt. Har nu hållt mig till soffan, försökt sova – går inte, försökt bli piggare – går inte. Nej det är nog bara att gå med på att denna dagen blir riktigt tråkig.
Imorgon väntar Stockholm: flanering, bokat bord på Grill och de tre musketörerna på stadsteatern. Håll tummarna för att jag är så jäkla frisk och pigg som jag bara kan då!
Nu får jag kliva upp ur soffan och hjälpa sambon tapetsera badrummet. Åh låt mig inte toka till det bara – jag känner mig helt koko bello.
Mitt möte med läkaren på endometrioscentrum i Uppsala kunde inte ha gått bättre. Han var påläst om mig (min journalhistoria) och han hade en plan för hur jag skulle fortsätta min kamp. Jag fick oxycontin istället för tramadol för de kan jag laborera bättre mer tillsammans med oxynormen för att få en bra smärtlindring. Sen så fick jag långverkande Alvedon och orudis.
Planen nu är är jag sätter mig i klimakteriet med hjälp av enanton sprutor och påbörjar att hitta en bra nivå på add-back som jag sedan kan fortsätta med när jag opererats. Ja en total hysterektomi är det som står på agendan – men väntetiden kan bli lång så att börja förbereda kroppen på klimakteriet i förtid känns bra, då blir det inte lika stor förändring sen. Plus att enantonet kan ju även ge mig en drägligare tillvaro.
Så nu har syster sprutat mig med första sprutan och jag väntar på mitt tåg hem till min saknade familj.
Men Uppsala har värmt mitt hjärta idag, jag älskar denna stad.
Jag har senaste veckan bara haft ondare och ondare, blödde för en vecka sedan men det gör jag inte längre. Men smärtan är riktigt krävande. Inga av mina vanliga doser av smärtstillande hjälper utan det ända som funkar någorlunda är när jag ökar upp oxynormstyrkan.
Det känns som om mina aliens håller på att riva ner bukväggarna med vassa klor och sen trampar de runt på livmoder och äggstockar där de står och river högre och högre upp i magen. Ibland känns de som att de försöker trycka ut min inre som i en köttkvarn med utgången i fittan. Vidrigt känns det, och jag känner mig så hopplöst förlorad i smärta. Men varför gör det så mycket ondare nu än vad det gjort förut. Nog för att det har varit fördjävligt innan också men då var det mer i omgångar nu är det hela tiden. Tidigare kunde jag ju ha smärtfria perioder eller perioder med lite smärta som gick att medicinera bort. Fattar inte att jag gnällde då – detta är ju överdjävligt.
Det konstiga är att innan jag började blöda igen så hade jag en ganska bra period, funderade på att gå upp i arbetstid och kände mig verkligen glad och hade mer energi och så bara rasade det.
Och ännu konstigare tycker jag att det är i tid, då det är imorgon som jag ska till endocentrum i Uppsala. Vill min kropp verkligen visa hur illa den mår för läkaren där eller? För nu syns det verkligen på mig att jag inte mår bra och jag kan bara frukta hur en gynekologisk undersökning kommer att kännas.
Men ändå är jag orolig för att inte bli tagen på allvar…..
och samtidigt är jag skeptisk till om jag verkligen är så sjuk som det känns…..
andra kanske behöver min tid mer….. jag klarar mig.
Jag är ett pucko, varför tänker jag så när jag knappt kan gå, sova, skita eller äta. JAG MÅSTE FATTA ATT JAG ÄR SJUK OCH JAG HAR RÄTT TILL ATT FÅ HJÄLP, JAG BEHÖVER INTE VARA FRÖKEN DUKTIG MARTYR .
Är orolig, vill inte få panikångest uppe på sjukan imorgon. Syster min ska följa med, hon är sjuksköterska som har jobbat på akuten och niva, hon kan riva ifrån om det strular sig för mig. Jag vet inte hur påläst hon är om just endo bara – kanske har hon läst på själv, hoppas det. Vi har bara pratat i telefon några gånger och jag har fått berätta hur jag mår osv.
Jag vill opereras, tänk om de inte tycker det? Då kommer jag säkert få klimakteriemedicin och sen migrän från helvetet – vill inte.
Det blåser nästan storm utanför huset idag, jag vill ha sol och värme!
Tar tåget ner till Uppsala ikväll, åker med bror min som ska ner till Holland en vända. Skönt att ha sällskap.
Sådana här dagar saknar jag verkligen min älskade Ozzy, min underbara katt som var mitt stöd när jag var ledsen. Han var så mån om mig och tittade på mig med de mest underbara ögon när jag mådde dåligt. Till honom kunde jag gnälla om allt och han slog inte bort det som något fånigt, han vakade över mig vilket som.
Vila i frid kära du, jag och Penny saknar dig.
