EFTER BESKEDET

Juli 2011

Fick som skrivet innan min diagnos i juli 2011 under en titthålsoperation. Fick med mig ett recept på orgametril som jag skulle äta i 8 månader och sedan boka in ett återbesök 3 månader efter det. Som smärtstillande fick jag citodon.

I journalen som jag senare har fått står det:
”Konstateras att patienten har små härdar av endometrios mot blåsperitoneum. Höger äggstock ligger i växt med äggledare och sitter fast mot väggen. Är normalstor. På ytan av äggstocken finns små härdar av endometrios. Lite sammanväxtningar och vänster äggledare ligger sammanväxt med äggstocken. Vänster äggstock förstorad till 5 cm.”

– sen följer en beskrivning om hur de skrapar hål på äggstocksvävnaden som är väldigt skör och sedan rupterar cystan och chokladliknande vätska flyter ut. – uhä! Det står ingenting om de gör något med härdarna de ser och eller sammanväxtningarna ?

 

Augusti 2011

Detta funkade i en månad ungefär sen gav jag upp. Jag hade migrän dagar i sträck och det kändes som om mina blodådror i vaderna skulle spricka. Jag blödde inte men hade ont. Jag kände att jag hellre skulle gå utan dessa piller och blöda och ha ont än att ha denna migrän som tog knäcken på mig. Att jobba med smärta går men med migrän är helt kört.
Ringde in till gyn och fick då en återbudstid hos en annan läkare en vecka efter.

Kom upp till gyn och blev undersökt med ultraljud. Denna läkare tyckte att det såg ut som om jag var gravid……..öh hur då? Trots att jag meddelade att de var totalt omöjligt så ville hon ändå ha ett gravtest. suck!
Då hon hade läst att den förra läkaren hade skrivit in att en eventuell behandling efter orgametrilen skulle kunna vara hormonspiral så föreslog hon det. Den skulle nog inte ge mig samma migrän när hormonerna då var mer lokala.
Så jag fick en mirenaspiral insatt under enorma smärtor. Blödde som bara den efteråt
Fick Orudis som smärtstillande.

 KBT

Jag bad om hjälp då jag kände att jag behövde hjälp med att ta in det här med att jag inte kunde göra allt jag ville göra och allt som jag satt som krav på mig. Jag hade fått en kronisk sjukdom som alltid skulle kunna sätta käppar i mina hjul och detta måste jag på något sätt acceptera. Jag måste varva ner och inte bli arg för att jag inte orkar jämt.

Jag fick en KBT terapeut i Mora att prata med och vi sågs var tredje vecka.

 Detta var ett riktigt lyft för mig. Asjobbigt men så bra.

 

Oktober 2011

Bara blöder och blöder, orken lika med noll. Somnar i stolen på jobbet och kan inte få något gjort på rätt sätt. Gör om gör rätt konstant och jag gräver mig längre och längre ner i nedstämdheten. Knaprar citodon och alvedon för att slippa ha ont, orudises funkar inte ett skit. Går upp oanmäld till gyn efter ett KBTmöte (de är i samma byggnad). Där får jag förståelse och ett recept på provera som ska hjälpa kroppen att sluta blöda. En ny tid till en tredje läkare sätts upp.

 

November 2011

Gynbesök igen. Jag gråter av smärta och kan knappt sitta. Nu är min ork verkligen i botten helt. Magen är helt fucked up, skiter kanske en gång varje vecka och kan inte gå ut från toaletten efter det, det gör så jävla ont. Klagar över att citodonet har så kort verkan, vill ha något som sitter i längre.
Vi diskuterar en operation, jag vill operera bort hela paketet och eftersom jag inte vill ha fler barn så ser hon inte något som hindrar det. Men hon poängterar verkligen att en sådan operation inte säkert löser mina smärtproblem, men det kan bli bättre av det. Jag vet, men jag vill, har hatat mina kvinnliga inre organ så jäkla länge nu. Slit ur dom! Magnetröntgen bokas in för att se hur det ser ut där inne. Tramadol depå tabletter skrivs ut. Orudis ska dämpa inflammationer så de ska jag fortsätta ta och så ska jag ta alvedon. Blödningarna har minskat men inte slutat, höjning av proveradosen kanske hjälper. Jag sjukskrivs även 25% för att få en chans till återhämtning.

”Så här ska du inte behöva ha det” säger hon, och jag gråter av tacksamhet. ”Tacka mig inte, jag gör bara mitt jobb” säger hon när jag tackar henne.

 KBT

Min terapeut vill att jag besöker en läkare för depresion. Kontaktar min vårdcentral och får träffa en läkare. Gör det och får SSRI (Fluoxetin). Jag påpekar flera gånger att medicinen måste gå att kombinera med tramadol och det säger han att den gör.
Går hem och surfar på medicinen och hittar bara skriverier om hur denna medicin inte ska kombineras med tramadol ?????????

Ringer in till VC och ber om ett till utlåtande i detta. De återkommer till mig med att det inte ska vara några problem men jag kan ju ta lite mindre tramadol om jag blir för trött. Öh? Så jag ska ha mer ont menar ni? Eller varför tror ni jag äter tramadol – för att jag bara tycker det är kul eller??

Äter dessa tabletter i ca 2 veckor och har hela tiden tankar på hurvida det kan hända mig något, ska jag helt plötsligt få ett krampanfall – eller vad kan ske. Jag blir bara oroligare och oroligare så jag slutar.

Samma månad får jag en ny terapeut som finns närmare mig och som ska kunna hjälpa mig mer med att arbeta med mig själv. En mycket trevlig dam i Leksand.

 

December 2011

Kommer inte ur sängen, kan inte sova men orkar inte göra annat än att ligga i sängen och glo.  När jag ska till jobbet är jag livrädd för att jag ska köra av vägen eller köra över någon. Pratar högt med mig själv hela tiden för att hålla mig vaken när jag är påväg hem. På jobbet får jag ingenting gjort och detta stressar mig något enormt.
Efter ett samtal med gynläkaren jag sist träffade (otroligt – fick samma) så blir jag sjukskriven 100% och jag får Oxynorm utskrivet så att jag kanske kan få en helt smärtfri stund att sova på. Öka proveran till maxdos, det kan ge smärtlindring det med.

Deppigheten

Återbesök på vårdcentralen, en ny läkare denna gång. Pågrund av läkarbrist så har vi som bor i norra Leksand inte någon tilldelad läkare utan vi får vikarier varje gång. Suck! Medicinen? Kan man verkligen kombinera den med tramadol även fast det står på diverse olika sidor på nätet att detta inte är en bra kombo? Denna läkare ringer till någon expert på Säter och frågar om han hört om problem att kombinera dessa mediciner – Nej det har han inte.
Så? Vill jag prova att fortsätta ta denna medicin nu när fler svar har getts? Jaja ok jag testar vidare.

18december: Magnetröntgen.

23 december: ”Min” (har ju nu haft kontakt med samma ett tag) gynläkare har fått veta att röntgenläkaren i Mora kan se en cysta på höger äggstock och ”påväxter” på livmodern men mer än det ser de inte. Då min läkare vill veta hur det ser ut med sammanväxtningar på mina tarmar och de i Mora inte ser något där så vill hon att Endometrioscentrum i Uppsala ska göra en bedömning av bilderna. För frågan är om hur komplicerad en operation kan bli, skulle det inte finns sammanväxtningar och trassel så skulle man kunna operera i Mora men annars är det bäst om Uppsala gör det. Så bilderna skickas dit och vi väntar på svar från dem.

 

Januari 2012

Till en början sover jag mest hela tiden, men när jag inte sover så spökar mitt huvud med mig. Fan jag kan ju gå och stå – ska jag verkligen vara sjukskriven? Jag känner mig som en onyttig varklump på samhället. När jag har lite ork och känner att jag måste göra något så rusar bara allt runt och jag hör inte vad jag tänker. Så van vid detta…suck. Jag blir tokstressad och städar som idiot, när smärtan kommer så kör jag över den med dammsugaren och när jag inte orkar mer så slår jag mig i huvudet med skurhinken. Phö så trött på mig själv!

Träffar min terapeut varje vecka nu och hon får mig att prata om saker som jag inte ens vill tänka på själv. Efter ett par möten så börjar hon undra om jag inte kanske har ADHD, eller snarare ADD. Vill jag göra en utredning? Öh ja varför inte? Remiss skickas iväg.

Bekräftelse på att remissen har kommit in kommer i lådan från Uppsala – de har tagit emot bilderna den 10 januari.

Gynläkaren ringer och kollar läget, varken hon eller jag har hört något mer från Uppsala än, hon förlänger min sjukskrivning en månad till.

 

Februari 2012

Ringde Uppsala för att få höra vart de hade kommit i ärendet, de ska ju bara titta på ett par bilder. Jo då de hade de gjort och de hade satt mig i en väntkö för en undersökning hos dom. Öh jaha? Har ni meddelat min läkare som skickade bilderna det? -Nej.
Men det kanske du kan göra? Suck! Ringer gyn och lämnar meddelande om att hon ska kontakta Uppsala för att få veta det jag har fått veta, hon återkommer sen till mig. Enligt sköterskan hon talat med så ska jag få en besökstid inom två månader (hon sa tre till mig). Läkaren vill undersöka mig innan han säger något om bilderna tydligen. Åhhh ännu mer väntan! Och är det så att de bedömer att en operation ska göras så ligger de säkert tre månader till framåt i tiden. Sommar 2012 då. Fan fan fan!

Känner mig förövrigt inte lika deppig längre så jag tror att ssri medicinen har varit bra trots allt. Nu vill jag bara kunna bli lugn även när jag inte har superont och inte kan göra annat än att ligga ner och låta Oxynormen göra sin grej. Känner mig som ett inspärrat fantasimonster som klättrar på väggarna.

 

Mars 2012

Börjar känna mig lite bättre, smärtan kommer och går men jag kan vara smärtfri i perioder. Pratar med försäkringskassan och jobbet och vi kommer fram till att jag får jobba så mycket jag orkar, det är helt upp till mig. Jag har ju små projekt på Åkerströms jag kan göra lite när som de behöver hjälp. Känns jättebra att få känna sig behövd igen. Min läkare skriver låter det stå att jag är sjukskriven 100% så att jag kan vila när jag behöver det. Och det behövs verkligen, efter en halv dag på jobbet är jag i regel helt slut dagen efter. Otroligt hur lite man orkar egentligen.
Ingen förändring vad gäller medicinering mot endon sker,allt rullar på som innan i väntan på svar från Uppsala.

Jag får tid hos psykvården och det resulterar i en kraftigt panikångest dagarna före och sen under mtet med psykologen, inte klokt vad laddat det var för mig. Men det känns sköt att psykologen verkligen kunde se hur illa det kan vara för mig ibland. Jag fick svara på en massa frågor och kommer att få svara på ännu fler en nästa gång. Vi får se vart detta leder.

April 2012

Månaden går lite upp och ner, ibland känns livet riktigt bra och jag kan jobba och skratta. Men å har jag dagar när ryggen har slitits av kroppen eller att mitt innanmäte ska födas ut. Tjatar och tjatar på endometrioscentrum för att få min tid någongång. Tre månader har passerat och tillslut fixar dom in mig. JAAA!
Jag ska få komma dit den 15 maj. Bara för en undersökning, men det är ju alltid något.

Har ett till möte på psykenheten och nu ställs det en massa frågor om huruvida jag skulle kunna vara bipolär. Hum….men jag har ju typ inga maniska perioder – tycker jag bara har deppiga perioder och normala perider. Men mitt normala kan vara hypomaniskt enligt en teori psykologen spinner på. Jaja utred på ni. Det kan väl iof förklara varför jag alltid lägger 150% i allt som jag verkligen blir intresserad utav, går in i det med hull och hår och sen tröttnar jag av helt och skiter i det i stort sett.

 

 Maj 2012

Mitt möte med läkaren på endometrioscentrum i Uppsala kunde inte ha gått bättre. Han var påläst om mig (min journalhistoria) och han hade en plan för hur jag skulle fortsätta min kamp. Jag fick oxycontin istället för tramadol för de kan jag laborera bättre mer tillsammans med oxynormen för att få en bra smärtlindring. Sen så fick jag långverkande Alvedon och orudis.
Planen nu är är jag sätter mig i klimakteriet med hjälp av enanton sprutor och påbörjar att hitta en bra nivå på add-back som jag sedan kan fortsätta med när jag opererats. Ja en total hysterektomi är det som står på agendan – men väntetiden kan bli lång så att börja förbereda kroppen på klimakteriet i förtid känns bra, då blir det inte lika stor förändring sen. Plus att enantonet kan ju även ge mig en drägligare tillvaro.

 

Juni-Augusti 2012

Sommaren flöt på om än lite upp och ner i mående. Enantonsprutorna gav mig ca 1-2 veckor av dräglig tillvaro. Veckan innan nästa spruta var jobbig, det kändes som om jag skulle få störtflodsmens när som helst. Veckan efter sprutan var kroppen helt öm, särskilt benen. Det kändes som om varje led var spröd och trasig och kunde spricka när som helst. Mina jobbiga svettningar vart dramatiskt minskade efter att jag började med östrogentabletter, en om dagen.

Operationen ska bli av i Falun. Jag ville helst bli opererad i Uppsala men det tyckte inte min gynläkares chef här i Dalarna. Då Uppsala hade bedömt att Falun skulle vara kapabel till operationen så ville de göra den. Pengarna talar. Så jag fick en tid för operation. Den 20 augusti.

Jag får läkartid till psykologen och ännu en vikarie. Trevlig dam från Uppsala som jobbar i Leksand under sommarhalvåret. Hon skriver ut Propavan åt mig så att jag ska kunna sova bättre då det fattas mig väldigt. Så skönt att få sova. Jag har inte lättare att somna med dom men jag sover hela natten utan att vakna stup i kvarten. Min utredning skjuts upp lite då de vill att jag har opererats och eventuellt minskat mina smärtstillande innan.

20 augusti

Operationsdag.
Min mor skjutsar in mig till Falun på morgonen. Hon är nervös men jag känner mig lugn. Jag skrivs in och väntar sen på att få träffa mina två läkare som ska operera mig. Jag är hungrig och har ont men får lugnt vänta. Mor min åker vidare till ett möte neråt landet, skönt att slippa hennes nervösa energi. Läkarna kommer och vi pratar om vad som ska tas bort och vad som ska kollas. Livmoder och äggstockar/ledare ska bort, vilket ifrågasätts av läkaren, men jag står på mig – Uppsala och jag vill ta bort allt. OCH FAN OM JAG VAKNAR MED ÄGGSTOCKAR KVAR! Tarmarna ska kollas och så en allmän koll runt efter endohärdar.

Strax innan lunch rullas jag iväg och förbereds för operation. I väntrummet inför operation ligger vi, ett gäng kroppar på likadana sängar, som köttdjur inför slakt. Rummet ger en obehaglig olustkänsla och jag är glad över att jag så pass fort togs om hand av operationssköterskorna och rullades in i operationssalen. Jag hamnade mitt i lunchbrytningen så jag hade enormt många sköterskor som växlade uppgifter, de sköttes galant och jag kände mig helt trygg. En epidralbedövning lades innan jag sövdes hur smidigt som helst. Jag fick beröm för min fina rygg :-), en narkosläkares dröm. haha

Vaknade, vaknade långsamt och rummet vart större eftersom. Kände först ingenting utan hörde bara maskiner som pumpade och suckade. Låg i ett hörn med utsikt ut genom en glasruta, iakttog alla som jobbade som arbetsmyror. Så kom smärtan och paniken! Skrek och vred och vände, sladdarna i mig trasslade och drog. Ville bara bort ifrån obehaget, min blåsa skrek av smärta. Kunde inte vara still, kröp runt i sängen och rev ner dropp och annat. Vart fasthållen och de ökade och ökade epidralpumpen, phu tillslut gav det med sig. Somnade. Vaknade till och mådde relativt bra, rullades upp till gynavdelningen.

Detta skrev jag i bloggen den 26/8 om Faluvistelsen:

Jag skrevs in på måndag morgon. La mig i en säng på rum 5 och väntade på min tur. Vid en ca 11 så kördes jag ner till operation.mörts fick jag ligga på rad med ett par andra som även de väntade på operation, det kändes som om vi låg och väntade på någon slags rullande band grej. Svårt att beskriva det märker jag, hittar inte orden. Men det kändes väldigt omänskligt, ovärdigt på något sätt. Mer som att jag var ett objekt som skulle få mig en tvättning. Hade jag varit det minsta rädd för att sövas och opereras så hade verkligen inte den miljön där varit bra, rena rymdaliens övertaget miljön.

Allt iordninggörande av mig inför operationen gick smidigt och snabbt och snart sov jag, vaknade upp någonstans och fick panik. Jag trodde min blåsa skulle spricka, det gjorde så förbannad ont. Jag kravlade runt, satt, halvt stod i min säng med alla de möjliga sladdar överallt och bara skrek. Men efter lite Booster och höjning av ryggbedövningen jag hade så försvann smärtan och jag somnade in en stund till. Låg ganska länge på uppvaket, tror jag, allt kändes rätt jobbigt där. Men det vart bättre och jag kom upp till mitt rum och mådde rätt så bra. Sov, sov och sov. Sen så åt jag en macka och sov vidare. Hela tisdagen var helt ok, jag sov för det mesta, hade en feber som gick upp och ner, ett tryck över bröstet som var lite jobbigt och så var hela min vänstra sida av midjan helt bortdomnad. Domningen gick även ner lite i benen så jag var inte vidare stabil på att gå, fick hjälp att komma upp ur sängen och gå lite i korridoren några gånger. Då jag hade kateter så behövde jag inte gå på toa tack o lov.

Ryggbedövningen var lite jobbig. Den tog så enormt snett. Under dagen försökte vi sänka ner den så att jag skulle kunna gå bättre och inte ha så mycket stickningar och domningar, men då det vart bättre på den vänstra sidan så gick smärtan igenom för mycket på den högra så vi fick höja igen. På kvällen började den avta i effekt på mig, smärtan kändes bara mer och mer igenom och Booster och höjningar märktes knappt. Jag kunde inte sova för det gjorde för ont. Vid 02 var narkosläkaren upp och försökte justera själva slangen i ryggen på mig för att då det att funka bättre men det funka inte det heller så vid 05 stängdes ryggbedövningsapparaten av och jag fick oxycontin. Men det var som att trycka på en knapp från någorlunda smärtfritt till terrorattack. Nu skrek min rygg rakt ut, den skrek på morfin och fick det men det hjälpte inte. Det kändes som om någon hade huggit sönder mig på mitten med en spade och sen drog taggtråd i huggkanterna.

Denna smärta satt i hela dagen, jag hyperventilerade, skrek och grät. Fick morfin efter morfin säger de men jag märkte då inte någon förbättring. Stesolid funkade endel, jag kunde slappna av mer och ge min kropp en ca 10 min paus då och då. Men jag överdriver inte när jag säger att jag kämpade denna strid från ca 05 då ryggbedövningen stängdes av till en ca 20 på kvällen då jag äntligen somnade. Då hade jag inte sovit på mer än ett dygn. Helt slutkörd var jag och jag hade skrikigt efter tabletter, krypin runt på golvet och i sängen som en födande indian. För det kändes som att det ända sättet att bli av med smärtan var att föda ut den. Jag tom satt på toa med lavemang för att fisa. Under dessa timmar så kändes det som att sköterskorna inte trodde på mig, de såg mig som en gnällig tönttjej. Men jag hade kompisen som är akutsköterska som kom förbi i jobbkläderna på sin lunch som sa till dom lite om att jag minsann skulle ha mer smärtlindring. Tack tack av hela mitt hjärta. Och sen kom älsklingen och var hos mig hela kvällen tills jag somnade, och han skräde inte orden om att jag minsann skulle ha tabletter som hjälpte för jag krälade inte runt och grät för nöje skull. All denna smärta skyllde de på att det var mina tarmar som skulle igång. För att förenkla processen så gick jag och tvingade i mig nyponsoppa och yoghurt som ovanstående underbara sjuksköterska köpte åt mig. Jag hade inte ätit något på hela dagen då jag hade så ont så det gick inte att äta, tom vatten fastnade i halsen på mig, så jag hade inte druckit något heller.

Det som jag funderat på efteråt lite är varför jag tex aldrig vart erbjuden/ itvingad något till frukost eller sen till lunch utan nej de skällde på mig på kvällen för att jag inte hade ätit något på hela dagen istället. Det var för att magen var tom som det gjorde ont…. Vette fan iof, men det är väl deras jobb att se till att jag får det jag behöver, tex frukost då. Att lalla ut till matrummet när jag inte kan gå själv pågrund av skakiga, darriga ben ( ja de satt i ganska länge) hade jag ju inte behövd göra dagen innan, jag kände mig så bortglömd på mitt rum. Och jag ville inte störa med knappen hela tiden. Allvarligt talat så tycker jag att de skötte sitt jobb dåligt den dagen för de kollade inte till mig ofta och jag hade en faber som gick upp och ner och en smärta som jag trodde jag skulle dö av. Och det fick jag ligga själv med för det mesta och stället var långt från fullt på patienter.

Men det släppte efter att älsklingen varit hos mig ett par timmar och hjälpt mig med tabletter, rörelse, mat och värme. Fick en bra natts sömn med en nattsköterskan som var jättebra, hon tittade till mig och så till att jag fick oxynorm och Stesolid under natten så att smärtan höll sig borta.

Torsdagen var bättre, tröttnade på att vänta in att de skulle göra sitt jobb, jag ringde och tjatade om mina tabletter istället, för de verkade ha svårt att läsa mitt schema över när jag skulle ha vad för jag fick påminna dem hela tiden. Suck

Ryggen var bättre och magen var igång och pratade som vanligt. Doktorn gjorde oordning så att jag kunde få åka när jag ville. Tänkte först vara kvar en dag till men orkade inte med att vara en tjatkärring med röd knapp så jag checkade ut på torsdags kvällen.

September 2012

Tiden efter operation gick i en uppför kurva. Jag kände mig bättre och bättre för varje dag. Kunde se en framtid igen och ville bara komma igång på alla sätt. Men min kropp hängde inte riktigt med i den takt jag ville så jag fick bakslag då och då. Tog i för mycket helt enkelt, hade för bråttom. Läkningen gick bra, var på återbesök två gånger. Första gången var min gynläkare lite orolig men vart lättad vid andra besöket, allt såg bra ut. Jag var sjukskriven helt hela månaden.

Oktober 2012

Började jobba 50% den 1 oktober. Det kändes skönt att få komma till ett kontor och vara en arbetsför människa igen. Iof har jag inget uppdrag just nu, så det ligger ingen press alls på mig, uppdaterar mig på programvaror och annat i min egna takt. Ett projektledarjobb erbjöds mig men då jag jobbar 50% nu förstå månaden så passar det troligtvis inte kunden. Hoppas inte det då det skulle innebära veckopendling. Hoppas på ett uppdrag i området här istället.

Min utredning på baspsyk har startats. En massa frågor har besvarats och blod och pissprov har lämnats. Nu ska jag bara vänta och se vad de kommer fram till. Har bett om att få terapistöd igen, det har av någon anledning missats i allt annat. Det är ju det jag känner att jag behöver mest av allt så jag hoppas jag snart kan få tid för det hos någon jag trivs med. Behöver lära mig acceptera min situation.

Jag började oktober med att vilja trappa ner alla mina smärtstillande i en rask takt men sitter nu idag (mitt i oktober) och har bedrövligt ont i ryggen igen. Det strålar och känns som om en värmepistol håller på att bränna sönder mig i svanken. suck.
Buken är svullen och stor, lite gravidmagevarning. Jag är öm vid beröring i området nedanför naveln till ärret nere vid pubeshårskanten, inte lika öm som förut men absolut öm. Men jag har inte längre smärtan inne i magen kvar, ingen livmoder som snurrar runt och gör ont. Jag kan ha sex.

Jag kan ha sex, och kan njuta av det!

Jag hade hoppats på att få bli smärtfri. Kanske har jag för bråttom och därav denna besvikelse som ökar för var dag som går. Som det är nu så kan jag inte trappa bort mina smärtstillande, då blir jag sängliggandes igen. Hoppas att min läkare förstår detta och inte bara tycker att jag nu är opererad och därmed frisk. För frisk från endometrios blir man tyvärr inte, dock kan man bli bättre och det har jag märkbart blivit, men jag har fortfarande smärtproblematik tyvärr.

 

3 kommentarer

  1. Hej endo vän! Jag känner verkligen med dig! Jag är 40år & fick diagnosen när jag var 21 år. 8 laprascopier & många jobbiga behandlingar senare, som ändå inte hjälpte gjorde jag en hysterektomi i februari. Än så länge mår jag inte bättre. Men om det beror på att det tar upp till 1 år innan man återhämtar sig vet jag inte? Har haft en del komplikationer efter också:( Men jag tänker på Dig & hoppas innerligt att du blir smärtfri :) kramar Therese

    • Stort tack för att du hör av dig.Ser att du skrev mer här än i mailet du skickade :-) så flera av mina frågor var onödiga 😉
      Känner du ingen skillnad alls efter sista operationen eller har det förändrats på något sätt, jobbigt på ett annat sätt eller så?
      Jag är beredd på att det kan ta tid innan jag känner mig så som ”normal” efter operationen, men bara jag kan få bli bättre än jag varit en tid nu så är jag glad. Få tillbaka lite ork och inte få kramper och ont överallt så fort jag gjort något. Att kunna jobba och känna att man orkar med sig själv.

  2. Om du vill fråga om något, så svarar jag på vad du än vill ha reda på.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.